Varför Stephen King inte är min favoritförfattare – men ändå har en plats på väggen

Folk som inte känner mig tror ofta att Stephen King är min favoritförfattare. Det är inte så konstigt. Jag har hans porträtt inramat på kontorsväggen, och jag pratar ofta om hur briljanta Misery och Gerald's Game är. Men sanningen är att King inte är min favorit. Långt ifrån.

Så varför har jag hans bild där, ovanför skrivbordet? För att påminna mig om två viktiga saker som jag försöker ta med mig i mitt eget skrivande: att inget kommer gratis och att modet att vara obekväm leder till berättelser som känns på riktigt.

Däremot finns det mycket att lära av King. Hans arbetsmoral, framför allt. Han påminner mig om att jag kan, varje dag. Och det är det som får honom att sitta där på väggen, som en blinkning om att inget kommer av sig själv.
Han har också modet att skriva det han vill, oavsett om det är obekvämt eller kontroversiellt. King struntar i vad andra tycker och följer sin egen röst, vilket gör att hans böcker känns autentiska. Det är något jag försöker ta till mig i mitt eget skrivande – att inte censurera mig själv eller följa vad andra förväntar sig. Att skriva från hjärtat, även om det inte alltid är det "säkraste" valet.

King har visat att det inte handlar om att följa trender eller vara omtyckt, utan om att berätta en historia som betyder något för en själv. Och det är nog därför han sitter på väggen ovanför mig just nu, och blickar ner med sitt hopbitna leende som för mina öron låter "Come on kid, you can do it. Muster up the courage and just write that page."

Vad får dig att skriva den där sidan, måla den där tavlan eller göra det där lilla extra idag?