Onomatopoetiska ord: Ett kraftfullt verktyg för att väcka känslor

Jag älskar när författare använder onomatopoetiska ord på ett genomtänkt och sparsmakat sätt. Dessa ljudhärmande ord – som "knack", "dån", eller "sch" – förvandlar bokstäver till ljud, och får berättelser att kännas mer verkliga. För mig handlar det om att komma närmare karaktärerna och deras upplevelser, nästan som om jag kan höra dörren smälla eller känna gåshud knottra sig när någon viskar. Det blir en upplevelse där jag inte bara läser texten – jag känner den.

Här är ett smakprov från min senaste psykologiska thriller, Tänk på döden:

❝Liksom de flesta ödesdigra berättelser börjar den här med knackningar på dörren. Det var i mitten av juli, sommaren efter att Castillo dött ute på Lillhagen. Jag hade precis lagt mig i soffan för lite kvalitetstid med min Xbox när det bultade på dörren. Jag lade undan handkontrollen och gick ut i hallen.
Några månader tidigare skulle knackningarna fått hoppet att ta expresshissen upp i huvudet; då hade jag skyndat mig för kanske, kanske hade hon äntligen kommit tillbaka. [...]
𝘒𝘋𝘈𝘏-𝘒𝘋𝘈𝘏-𝘒𝘋𝘈𝘏!
Men det är klart … Hopp är för de naiva, de som inte förstår konsekvenserna av ett enda felsteg. Jag hade ingen aning om hur mitt liv skulle påverkas av att jag öppnade dörren.❞

— Tänk på Döden, Jessica Lincke

Jag använder onomatopoetiska ord sparsamt i mina böcker, men när de dyker upp ska de kännas som ett slag i magen. Som i utdraget ovan – där det plötsliga 𝘒𝘋𝘈𝘏-𝘒𝘋𝘈𝘏-𝘒𝘋𝘈𝘏! speglar huvudpersonens sjunkande hopp samtidigt som det gestaltar knackningarna på dörren. Ljudet får flera betydelser.

Vill du uppleva psykologisk spänning där verklighet och paranoia suddas ut, där varje ljud kan vara det sista du hör innan katastrofen slår till? Tänk på döden finns nu i din bokhandel.